Den västerländska veckan med sina sju veckodagar började tidigt användas i det gamla Babylonien eller Egypten, varifrån den sedan spreds till folken runt östra Medelhavet Dagarnas namn är kopplade till de sju himlakroppar som med blotta ögat kan ses röra sig över himlen – solen, månen och de fem planeter som var kända på den tiden.

Den ordning i vilken dagarna kopplades till de himlakropparna tycks ha bestämts tidigt. De moderna västerländska veckodagarna fastställdes officiellt i ett dekret utfärdat av den romerska kejsaren Konstantin den store år 321, men deras inbördes ordning var då sedan länge etablerad och ursprunget till den redan då något oklar.

En vanlig förklaring var att planeterna/gudarna ansågs härska över olika timmar på dygnet och utgående från detta även en viss dag, men även andra förklaringar såsom hänvisning till ”sfärernas musik” finns.

Romarna använde egentligen en åttadagarsvecka, troligen av etruskiskt ursprung, men övergick gradvis under 100/200-talet till sjudagarsveckan och slutligen i samband med Konstantins dekret 321

Veckodagarna som heptagram med deras planettecken.

Enligt den geocentriska världsbild som var förhärskande under antiken rörde sig himlakropparna i cirklar eller sfärer runt jorden. Den ordning man tidigt kom fram till kan ses i bilden till höger.

Saturnus som ligger längst från jorden troddes röra sig i den yttersta cirkeln, medan månen som är närmast rörde sig i den innersta.

Man föreställde sig att var och en av dessa himlakroppar härskade över olika timmar på dygnet i samma ordning som deras banor. Saturnus, vars bana låg längst ut, ansågs härska över den första timmen den första dagen och därefter kom de andra himlakropparna i tur och ordning.

Efter sju timmar började man om från början så att Saturnus på nytt fick en timme och så vidare. Man fortsatte att dela ut timmar på detta sätt tills man efter sju dygn åter kom tillbaks till samma mönster med Saturnus härskande över den första timmen på dygnet.